|
|
www.lars-kamel.se Den 29 mars 2004 skulle kommunalfullmäktige ha avgjort frågan. Utanför Folkets Hus, där mötet ägde rum, demonstrerade 15-20 personer. Nätverket Stoppa Musikens Hus (Ej att förväxla med aktionsgruppen Rädda kvarteret Gerd/Stoppa Musikens Hus) lämnade in protestlistor med drygt 5000 namn. Att bara 15-20 personer stod där en måndageftermiddag klockan 16.00 och att "bara" 5000 av Uppsalas 178000 innevånare hade skrivit på listorna, togs nästa dag på UNT:s ledarsida som ett bevis för att en majoritet av befolkningen är för projektet. Av någon outgrundlig anledning saknades dock helt demonstranter för projektet (Jag vet, för jag gick förbi på väg hem) och namnlistor till stöd för projektet tycks lysa bara med sin frånvaro. Det skulle ju, för en människa som av en ödets nyck råkade blir försedd med en viss intelligens, kunna gå att dra en helt annan slutsats än UNT:s chefsredaktörer. Beslutet dröjde dock en tid. Nejpartierna lyckades ena sig om att skicka tillbaka ärendet till kommunalstyrelsen för kompletteringar. Denna rätt för en tillräckligt stor minoritet att bordlägga ärenden infördes för att kunna få svar på frågor som minoriteten inte anser besvarade i utredningen. Kanske har det någon gång utnyttjats för att i onödan försena beslut. Vanligare är dock att majoriteten högaktningsfullt struntar i att utreda ärendet vidare och besvara minoritetens frågor. Så skedde också denna gång. Kommunalstyrelsen fann att det inte förelåg något behov av kompletteringar. Inte heller lyckades tillräckligt många fullmäktigeledamöter i japartierna visa lite egen tankeförmåga i frågan. Förnuft och mod verkar vara en bristvara bland Uppsalas kommunpolitiker. Innan detta kommunalfullmäktigemöte förekom en rad uppgifter om att kritiska ledamöter bland japartierna pressades att vara "sjuka" under mötet eller trots allt ställa upp för partilinjen. Strax före visade det sig plötsligt att fyra av vänsterpartiets nio ledamöter tydligen är tveksamma till projekt Fulkolossen. En av de fyra skulle verkligen rösta nej (Men omröstningen blev ju uppskjuten), en kanske skulle följa partilinjen trots allt och två stycken skulle hålla sig borta från mötet och låta jasägare till ersättare ta över. I radion intervjuades en av folkpartiets nejsägare, som tyckte att han borde utebli från mötet. En annan nejsägare från samma parti ansåg det självklart att han skulle delta och rösta efter sin övertygelse, särskilt som personval nu har betydelse vid valen. Ett folkpartistiskt kommunalråd, endera Jerrestål eller Sanner alltså, ryktas ha påstått att den som röstade "fel" kunde glömma en karriär i partiet. Så viktigt att genomdriva byggandet av detta monument är det alltså att folkpartiets kommunalråd inte drar sig för att framstå som diktatorer och tar risken att partiet utplånas i nästa kommunalval. Varför? Har dessa två herrar något att vinna personligen på att ställa upp för Lena Hartwigs monument? Varför ställer de annars upp på något som de borde inse är dåligt? Den 27 mars skrev de närmast inblandade i projektet ett debattinlägg på UNT debatt, med Lena Hartwig som förstanamn. De gjorde inga försök att bemöta kritiken. Den avfärdades summariskt på 2-3 meningar. Resten av artikeln fylldes av floskler som inte kan ha övertygat andra än dem själva. |
||||||||||||