www.lars-kamel.se

Befinner vi oss mitt i den sjätte massutrotningen?

Det korta och förenklade svaret är; Nej! Fast okej, det går inte att vara hundraprocentigt säker, så ett något mer invecklat svar är: Sannolikt inte.

Det är egentligen allt du behöver veta. Men vill du veta varför jag påstår att detta är det rätta svaret, så läs för all del vidare.

Varför den sjätte massutrotningen, förresten? Alla vet antagligen inte vad det betyder.

Från fossil som har bevarats i olika bergarter, vet vi att antalet arter har minskat drastiskt, på kort tid, vid fem olika tillfällen under Jordens historia. Vid dessa tillfällen har 40-90 % av alla arter försvunnit snabbt, i alla fall med geologiska mått, från fossila lämningar. Förvisso finns möjligheten att en del av dem slutade lämna fossil men fortsatte att finnas till, men det är ändå ett rimligt antagande att praktiskt taget alla slutade lämna fossil för att de faktiskt dog ut.

Den mest kända av dessa massutrotningar är den femte och senaste, för 65 miljoner år sedan, då bland annat dinosaurerna dog ut. Dessa var sannerligen inte de enda som dog ut vid detta tillfälle. Bland annat flygödlor, stora, havslevande reptiler, och en massa småkryp strök också med. Märkligt nog klarade sig grodorna. Märkligt därför att de ju idag anses särskilt sårbara och lätta att råka utrota. En annan, uppenbarligen seglivad, grupp som överlevde var hajarna.

Ett problem här är vad “snabbt, i alla fall med geologiska mått” verkligen betyder. I geologiska avlagringar pressas ofta årmiljoner ihop till några decimeter. Då är det naturligtvis svårt att avgöra särskilt exakt när en viss typ av fossil upphör i lagren. Osäkerheten kan vara tiotusentals år, men är sällan så liten som några tusen år. Det är inte alls så exakt vi som vi skulle önska.. Om ett utdöende tog mindre än några tusen år, så kan det ha skett på just några tusen år. Men det kan också ha skett på några sekunder. Det vet vi inte.

Den femte och senaste massutrotningen orsakades tydligen av ett stort meteoritnedslag. Då borde utrotningen i de flesta fall ha gått snabbt, från några minuter till maximalt ett par år. De som inte utrotades av själva nedslaget eller dukade under i de bränder som det orsakade, frös eller svalt helt enkelt ihjäl.

Så då har vi en bild av vad som borde kallas massutrotning. Det ska vara en händelse som tar högst några tiotusental år och leder till att 40-90 % av alla arter dör ut. Händer då detta nu?

Vi vet inte exakt hur snabbt arter dör ut just nu. Många arter tros vara okända, och om en okänd art dör ut kommer den att för alltid förbli okänd för oss, om den inte råkar lämna fossil eller andra lämningar. Det är faktiskt oerhört osannolikt att en levande organism ska bli ett fossil när den dör. Det sannolika är att den löses upp i sina beståndsdelar, som återgår i livets kretslopp. De flesta arter som någonsin har funnits kommer att förbli okända. De flesta arter är också utrotade. Uppskattningsvis 99 % av alla arter som någonsin har funnits finns inte längre.

Det finns allehanda uppgifter om hur snabb utrotningstakten är nu. En hel del av dessa uppgifter verkar vara rena fantasier. Vad gäller kända arter, tycks utrotningstakten vara 0,01-0,02 % per år. För mig är det svårt att förstå varför okända arter skulle utrotas i en oerhört mycket snabbare takt. Om vi gör antagandet att utrotningar oftast beror på människan, borde ju de utrotade arterna ha befunnit sig i närheten av mänsklig verksamhet vid det tillfälle då de dog ut. Därmed borde chansen vara stor att de faktiskt upptäcktes just innan eller just efter själva utrotandet. Föreställningen att stora mängder okända arter skulle kunna försvinna spårlöst varje år verkar orimlig. Till detta kommer det faktum att “utrotade” arter stundtals återupptäcks. Ingen har sett dem på länge och de antas därför vara utrotade, men så dyker ett exemplar upp någonstans och motbevisar antagandet.

Trots att siffran 0,01-0,02 % per år kan verka låg, är den faktiskt ovanligt hög jämfört med det historiska medelvärdet. Det i sin tur beror sannolikt på att människor medvetet eller omedvetet utrotar arter.

För att har lite felmarginal antar jag ändå att den nuvarande utrotningstakten, om vi räknar in både kända och okända arter, är 0,04 % per år. Enkel matematik^* ger då att denna utrotningstakt måste bibehållas i åtminstone tusen år för att det ska kunna bli tal om en massutrotning. Det är i och för sig inte orimligt, eftersom vi vet att tidigare massutrotningar mycket väl kan ha tagit minst så lång tid. Men om de flesta av dessa 0,04 % per år faktiskt beror på människan, finns det stor anledning att tro att siffran snart kommer att minska.

Och varför det då? Jo, arter riskerar utrotning för att människor inkräktar på deras livsutrymme. Hittills har en ständigt ökande mängd människor utsatt en allt större mängd arter för stress och press. Den utvecklingen är dock på väg att stanna av. WHO förutsäger att världens befolkning kommer att sluta öka strax efter år 2050 och därefter sakta minska. Om tusen år finns det antagligen betydligt färre människor än idag, och då minskar risken för utrotning för andra arter.

Till detta kommer att de arter som ofta hamnar i riskzonen att utrotas är de som är ganska stora, långsamma, ätliga och/eller farliga för människor. De arter som uppfyller dessa villkor är trots allt en ganska liten andel av alla arter som finns. Visst vore det tragiskt om mänskligheten skulle utrota tigern, lejonet, elefanten, noshörningen, valarna, sköldpaddorna och en mängd andra stora arter. Men sedan då? Vad finns det för anledning att mindre framträdande arter, som i ringa grad kommer i konflikt med människor, skulle utrotas? Visst, det finns till exempel malariamyggor, som vi skulle kunna argumentera för att de bör utrotas, men sådana arter är också de en mycket liten andel av alla arter. För resten gäller att de bara riskerar utrotning om de på något sätt råkar komma i vägen för människor. Och de risken minskar ju, desto färre människor det faktiskt finns. Det finns helt enkelt ingen anledning att tro att mänskligheten i framtiden kommer att fortsätta att utrota arter i samma takt som de senaste århundrandena.

Det är på grund av alla dessa fakta jag konstaterar: Nej, vi befinner oss inte i den sjätte massutrotningen.

^*Den enkla matematiken är inte helt korrekt. Eftersom det blir en “ränta på ränta”-effekt, dröjer det hela 1277 år innan en årlig minskning på 0,04 % per år leder till en total minskning på 40 %. Eftersom det ändå rör sig om uppskattningar, har det ingen större betydelse.

Tillbaka till startsidan för min vetenskapsavdelning.