E-Post


Kontakta webmaster


 

www.lars-kamel.se

Om (miljö)gifter och alkemister

När jag ser nya larm om miljögifter, är inte min första reaktion att bli orolig. I stället tänker jag: Varför MILJÖgifter? Duger det inte med att kalla det gifter? Orolig blir jag däremot inte. Så konstig är jag.

Jag är dock rätt luttrad. Gång på gång har jag sett larm om gifter i naturen eller i livsmedel. Larm som så småningom, i bästa fall, har visat sig vara överdrivna, och i värsta fall helt ogrundade. Sådant får, i bästa fall, någon notis i tidningen, medan larmen i sig får stora rubriker.

Sedan kanske jag tänker på alkemister, som väl hade sin storhetstid under europeisk medeltid. Dessa har i våra dagar, och det med rätt, dåligt rykte. De sökte ju de vises sten som kunde förvandla vilket material som helst till guld. Den finns ju inte.

Men ändå. Trots allt gjorde de lite nytta också. Långt innan modern vetenskap var uppfunnen använde de delvis vetenskapliga metoder i sitt fåfänga sökande. De lade grunden till modern kemi. De gjorde ibland experiment, vilket vetenskapsmän på universiteten ansåg sig för fina att syssla med fram till 1600-talets början. De gjorde en del upptäckter som faktiskt står sig än i våra dagar, men tyvärr ofta är nästan bortglömda.

En av dessa upptäckter är att det är dosen som gör giftet. Kanske tjänstgjorde en del som giftmördare också? Läs detta en gång till, för det är faktiskt viktigt: Dosen gör giftet.

Vad det betyder är helt enkelt att ett ämne måste finnas i tillräckligt hög koncentration för att kunna göra skada. Jag har synnerligen svårt att bli upprörd över att analyser gör det möjligt att hitta små mängder av “miljögifter” i isbjörnar, fågelägg eller medlemmar i EU-kommisionen. Det visar att analysmetoderna har förbättrats så mycket att några få molekyler av ett ämne räcker för att upptäcka förekomsten. Det visar däremot sällan att det är någon fara på taket. Detta just för att dosen gör giftet.

Det spelar ingen som helst roll om det finns några få molekyler av ett “gift” om dessa molekyler är alldeles för få för att kunna göra någon skada. Å andra sidan kan “ofarliga” ämnen vara gifter i mycket stora mängder, alltså mängder som är så stora att det är synnerligen ovanligt och långt ifrån vanliga människors vardagserfarenhet. Vatten kan till exempel vara ett synnerligen farligt gift, och då inte bara om det kommer in i lungorna eller i form av snö täcker en människa. Dricker du på kort tid stora mängder vatten, kommer du att må dåligt, och kanske till och med dö. Det har hänta att människor har fått komma in akut till sjukhuset, just för att de har druckit för mycket vatten på kort tid. En viktig anledning till att vatten då är ett gift är att det rubbar saltbalansen i kroppen. Larmrapporter om vatten som ett gift är dock tämligen sällsynta.

Våra klassifiering av ämnen i giftiga och inte giftiga baseras mer på i vilka koncentrationer vi brukar träffa på dem i vardagen, än på någon grundläggande sanning om att vissa ämnen alltid är farliga och andra alltid är ofarliga. Träffar vi på ett “gift” i mycket låg halt är det sannolikt ofarligt. Träffar vi på ett “ofarligt” ämne i mycket hög halt är det sannolikt farligt. Det är dosen som gör giftet.

Jag kan nämna fler exempel. Plutonium påstås ofta vara ett extremt farligt gift, där det räcker med en enda atom i lungorna för att få dödliga skador. Detta är nonsens. En enda plutoniumatom i lungorna kommer inte att ställa till med någon skada som är större än att kroppens försvarsmekanismer klarar av att reparera. Plutoniumatomen behöver sällskap i lungorna av åtskilliga kompisar för att kunna orsaka verkliga skador.

Cyankalium, eller kaliumcyanid, är känt som ett farligt gift, och ofta använt som mordvapen, om än förmodligen oftare i deckare än i verkligheten. Som kemisk förening är det nära släkt med blåsyra, eller vätecyanid. Detta “farliga gift” finns i små mängder i bittermandel, som används i en del bakverk. Tar du till exempel en mandelkubb får du också i dig cyanid. Hur många mandelkubb du behöver sätta i dig för att det ska bli farligt vet jag inte, men förmodligen får du magknip innan du nått den mängd där du får andnöd. Cyanidjonens giftighet består ju i att molekylerna tar syrets plats i hemaglobinet, så cellerna inte får syre och dör. Därmed är det också lätt att räkna ut att några få molekyler cyanid i blodet inte kan spela någon roll. Tillräckligt mycket syre når cellerna i alla fall. Cyanider räknas ju överlag som farliga gifter. Lika fullt gäller det även för dessa att dosen gör giftet.

Och så radioaktivitet. Även om det inte är ett kemiskt ämne, passar det att nämna här. Radioaktivitet är ju osynligt och doft- och smaklöst, och det kan döda. I sin roll som möjlig, osynlig mördare har den alla förutsättningar att få uppmärksamhet. Det är bara det att radioaktivitet i små doser är helt ofarligt. Ja, det finns till och med indikationer på att det är bra för hälsan i små doser. Alla utsätts vi dagligen för radioaktiv strålning i små doser, och ingen av oss faller död ner för det. Förvisso är radioaktivitet dödlig i stora doser, och skadlig i något mindre, men de små doser vi ständigt utsätts för är ofarliga. Inte ens de högre doser vi i Sverige utsattes för efter Tjernobylolyckan var någon fara på kort sikt, möjligen på lång sikt. Inte ens i “dödszonen” runt kärnkraftverket förefaller växter och djur ha tagit någon skada av de förhöjda halterna radioaktivitet, och de människor som bodde där har för säkerhets skull flyttats. De brandmän som var med och släckte branden i reaktorhärden utsattes dock i de flesta fall för dödliga halter. Det är dosen som gör giftet.

I samband med detta kan det ju vara värt att nämna urlakat uran. Detta har fått uppmärksamhet i och med att det används i pansarbrytande ammunition av USA:s armé och flygvapen. Denna ammunition blir sedan kvar på slagfälten och eftersom uran är känt som ett radioaktivt ämne med lång halveringstid, förefaller det ju som om stora arealer mark skulle vara radioaktivt nedsmittade för lång tid. Det är bara det att termen “urlakat” betyder att de mest radioaktiva isotoperna har plockats ur, för att användas till kärnkraft eller kärnvapen. Det som blir kvar avger radioaktiv strålning av en intensitet långt under gränsvärdet för att vara skadligt. Däremot är uran en tungmetall, och som alla tungmetaller skadlig om det kommer in i människokroppen i tillräckligt stor mängd, till exempel genom födan.

Det är alldeles uppenbart att vi moderna människor tycks ha glömt den gamla alkemistsanningen att det är dosen som gör giftet. Annars skulle vi inte se så många larm om “gifter” här och där, när det egentligen rör sig om så små koncentrationer av ämnena i fråga att de omöjligen kan göra någon skada. De enda tillfällen vi har anledning att vara oroliga för små mängder är när det rör sig om ett ämne som bryts ned långsamt, och därmed med tiden kan nå höga koncentrationer även om halten är låg just nu.

Dogmen om den linjära responsen tycks vara vad som har ersatt läran om att dosen gör giftet. Dogmen om den linjära responsen säger att det som är mycket farligt i stora doser är lite farligt i små doser. Halveras mängden gift, halveras giftigheten. Minskas mängden “gift” till en hundradel, minskas giftigheten med en hundradel. Utsätts du hundra gånger för en hundradel av farlig dos, är det i stort sett lika farligt som att du vid ett tillfälle utsätts för farlig dos.

Vad som är farlig dos bestäms oftast med djurexeperiment. Olika grupper av djur, oftast råttor, får allt högre koncentrationer av ett ämne. När hälften av djuren i gruppen dör, har man fastställt vad som kallas L50-nivån. Sedan räknas L50-koncentrationen om till vad den skulle vara för en normalstor människa, som förmodligen väger åtskilligt mer än det genomsnittliga försöksdjuret. Det värde som då fås divideras sedan med ett stort tal, till exempel 1000, vilket ger det gränsvärde som anses vara den farliga nivån för människor.

Det är inget större fel på hur dessa gränsvärden bestäms. De borde ge gränsvärden som ger god marginal för att människor ska kunna undvika farliga exponeringar av olika ämnen. Sannolikt är det egentligen ingen fara om en människa utsätts för halter strax över gränsvärdet. Så god borde marginalen vara. Beräkningar av gränsvärden tycks bygga på just sanningen att dosen gör giftet.

Dogmen om den linjära responsen är däremot fel. Det kan helt enkelt inte vara sant att ett ämnes farlighet är varierar linjärt med koncentrationen. I små mängder är ett ämne ofarligt, till och med om du ofta utsätts för dessa små mängder. Över ett gränsvärde börjar det bli farligt. Över ett annat gränsvärde är det direkt dödligt.

Ändå är det dogmen om den linjära responsen som ofta ligger till grund för giftlarmen. Ett ämne har klassats som “gift” därför att det kan vara skadligt i koncentrationer som det faktiskt är fullt möjligt att människor kan utsättas för. Därefter hittas detta “gift” i små koncentrationer någonstans där det inte borde vara. Att det är så små mängder att det är omöjligt kan vara farligt spelar ingen roll. Ämnet är klassat som gift och därmed blir det stora rubriker. I bakgrunden finns dessutom det mer eller mindre uttalade antagande att många små exponeringar är (nästan) lika farligt som en stor exponering. Men hela det resonemanget är fel.

Så nu har jag berättat varför jag har svårt att bli upprörd över att små mängder av “gifter” hittas i djur i Arktis eller i någon EU-kommisionärs blod.


Tillbaka till startsidan för min vetenskapsavdelning.