www.lars-kamel.se

Kan det vara befogat med överdrivna miljölarm?

Mitt ryggmärgsreflexsvar på den frågan är: Nej, naturligtvis inte! Det är alltid fel att lura människor.

När jag tänker efter, blir jag dock mer tveksam. Kanske behöver forskare ibland ta i för mycket för att över huvud taget bli hörda? Lyssnar någon om de kommer med sakliga, välgrundade varningar för att något kan vara på väg att bli farligt? Måste de dra på med varningar om nära förestående katastrofer och en annalkande domedag för att bli hörda?

Det kanske inte är panikmakarna det är fel på, utan samhället och medierna? Politikernas främsta prioritet verkar för det mesta vara att vinna nästa val, och inte att göra världen så bra som möjligt. Medierna vet att det bara är dåliga nyheter som säljer, och ju negativare de kan presenteras, desto fler läsare, lyssnare eller tittare. Att det är så, beror i sin tur på oss vanliga människor. Politiker och massmedier anpassar sig ju bara till det som de ser fungerar när de jagar väljare, lyssnare, tittare respektive läsare.

Risken med ständiga överdrifter är väl framför allt att människor till slut inte längre tror på de ständiga larmen. Jag vet att jag har nått det stadiet. Åtskilliga miljölarm verkar ju befogade, som problemen med Östersjön och utfiskningen av haven, som håller på att leda till utrotning av flera fiskarter. Kan jag då tro på att dessa problem verkligen är allvarliga, när jag så många gånger har sett miljöproblem överdrivas, eller till och med vara mer eller mindre påhittade?

Ibland kan faktiskt ogrundade varningar om miljöproblem vara till nytta också. I mitten av 1980-talet var det stor uppståndelse om att surt regn påstås hålla på att döda Europas skogar. Politikerna lyckades komma överens om att minska de utsläpp som leder till surt regn, vilket framför allt är svaveldioxid. Denna i sin tur kommer till genom förbränning av fossila bränslen som är förorenade med svavel.

Några år efteråt stod det klart att skogarna inte alls hade blivit skadade av surt regn, men det fick knappt någon uppmärksamhet alls. Forskare hade gjort experiment på stora ytor skog och jämfört träd som fick surt vatten från ovan och de som fick normal bevattning. Om det fanns någon skillnad alls, så var det snarare så att träd som vattnades med lätt försurat vatten växte en aning bättre. Skogsdöden hade inte berott på surt regn, utan förmodligen på några torra somrar. Dessutom var den inte så omfattande som hade påståtts.

De åtgärder som politikerna kom överens om var trots det till nytta. Dels skadar ju surt regn sjöar, även om det inte skadar träd. Dels gjorde åtgärderna mot försurande utsläpp att även utsläppen av partiklar minskade. Dessa partiklar kan ställa till skada om de andas in. Så trots att det miljöproblem som skulle lösas egentligen inte fanns, blev det till en bra åtgärd, mer eller mindre av en slump.

Detta exempel är dock ett undantag. För det mesta är det helt enkelt bortkastade pengar att försöka lösa ett problem som inte behöver lösas, eller kanske inte ens finns. Dessa pengar kunde ha gjort nytta någon annanstans. I grunden är det ändå vi vanliga människor som får betala om politiker slösar bort skattemedel på ingenting, även om det inte alltid är så uppenbart. Likaså är det vi som får betala om det blir dyrare för företagen på grund av något politiskt beslut. Om det är något befogat betalar vi antagligen gärna, men om det gäller att lösa något som inte behöver lösas vill i alla fall inte jag betala.

Dessutom är det ju så att vi har bara en begränsad mängd resurser till vårt förfogande. Då gäller det att verkligen satsa dem där de behövs, vilket inte nödvändigtvis är där det finns människor som skriker högst. För att ta till en liknelse: Kommer du till en olycksplats och vill hjälpa till, så bry dig inte om dem som går omkring och skriker. De som verkligen behöver din hjälp är de som ligger tysta och stilla.

När vi fokuserar på de områden där forskare och aktivister skriker högst, är det en uppenbar risk att vi fokuserar på fel saker. Insatserna kanske egentligen behöver satsas i första hand på områden som det sällan är något väsen om.

Så trots allt håller jag fast vid att min ryggmärgsreflex är den riktiga hållningen. Det är fel att luras, även om syftet till synes är gott. I längden kan det inte komma något gott ut av att ständigt överdriva. Vägen till helvetet påstods ju vara kantad av goda förutsatser.

Tillbaka till startsidan för min vetenskapsavdelning.